Att vara chef, VD och människa i en organisation i förändring

Lina och Synnöve

Lina och Synnöve

Första arbetsveckan har gått efter semestern, och det har ju gått galant! Halva styrkan är på plats, och inte minst har Linas vikarie Synnöve fått rycka in ett par veckor tidigare än planerat. Linas mage – och den som är därinne! – växer med rasande fart, och det finns farhågor/förhoppningar att bebisen vill komma tidigare än vi tidigare trott. Därför tog vi det säkra före det osäkra, och frågade Synnöve om hon kunde komma tidigare. Vilken tur att hon kunde det!

Så nu lär Lina upp Synnöve. Det tycks gå väldans bra, och Synnöve vittnar om att hon inte har några problem att somna på kvällarna… Fördelen med att börja redan nu är givetvis att det ännu inte dragit igång med full gas, utan faktiskt är rätt lugnt. Hon har en chans att åtminstone få en inblick i vari hennes jobb under det kommande året kommer att bestå, och hon får träffa nya människor i rätt lagom takt än så länge.

Själv tycker jag det hela känns riktigt bra, och Lina kommer att med lugn och trygghet kunna gå hem om ett par veckor i förvissningen om att hennes jobb sköts med den äran medan hon ägnar sin uppmärksamhet åt sin familj!

Själv har jag börjat märka att jag har en lugnare arbetssituation än jag är van vid. Inte det att jag har för lite att göra – men att jag inte längre har TUSEN saker att göra, och komma ihåg att göra på alldeles för kort tid. Jag har i stället ett hanterbart antal saker framför mig, mängden göror står plötsligt i någon sorts proportion till tiden. Jag minns inte när jag hade så senast. Det är jättekonstigt, och ovant. Ordet ”hanterbart” poppar upp hela tiden i mitt huvud. Min situation är hanterbar. Härligt!

Och det är den nya organisationens förtjänst i allmänhet, och Lottas i synnerhet. Den tjänst hon har som biträdande chef och ansvarig för folkbildningsverksamheten var hela tiden tänkt att utgöra en avlastning för mig. Jag visste att det skulle bli så här om vi skulle välja henne för ett år sedan, och jag fick rätt.

Förr gjorde jag alldeles för mycket, VILLE göra alldeles för mycket, och gjorde ingenting bra. Jag skrapade på ytan, hafsade över saker, gjorde inte saker grundligt och proffsigt som är ett måste för mig och för vår organisation. Allt fick stryka på foten – personalvården, strategitänket, ekonomiplaneringen, marknadsföringen, verksamheten… jag var där överallt, jobbade för mycket och jäktade sönder mig själv, men gjorde ändå ingenting ordentligt. Tiden räckte inte. Jag ryckte i alla trådar, sprang på alla bollar och gjorde mig själv orättvisa.

Nu är det så annorlunda. Att stanna upp mitt i det jag håller på med och börja tänka på eventuella ommöbleringar av kontoret eller bara prata ditt och datt som inte har med det jag just nu har för händer, det hände inte förr. Det fanns inte på kartan, jag tyckte det var oväsentligt och grovt slöseri med min dyrbara tid. Irritationen stod som spön i backen från min sida om jag tvingades ägna uppmärksamhet åt annat än det som stod på min agenda just den dagen, den stunden. Mitt schema var så tajt. Men nu händer det! Det kommer säkert att komma perioder då det är tufft, men det kommer aldrig mer att behöva bli ett permanent tillstånd så länge Lotta finns vid min sida.

Vi fyllde de luckor jag hade identifierat, och vi rekryterade rätt personer att göra det. Vi är ett litet men naggande gott gäng, och jag är oerhört stolt över att vara så bra på att rekrytera. Hösten kommer att bli tuff av många anledningar, men vi klarar den. Om inte galant, så i alla fall med någon sorts bravur!

Annonser

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: