Mitt huvud är så mycket större

När jag startade den här chefsbloggen, var min ambition att via den dela med mig av mina tankar och vedermödor som chef, ledare och VD för ABF Gotland och dess bolag. Samtidigt lade jag min andra – mer personliga – blogg på sparlåga så länge, under det att jag ville testa ett mer jobbrelaterat bloggande.

Den slutsats jag har kommit till utan alltför stor ansträngning, är att det var mycket svårare och trögare, och jag skrev sämre. Jag som har lätt att uttrycka mig i skrift fick skrivkramp. Det blev prestationsinriktat, och då blir det ju inte bra. Jag och mina budskap krympte, allt jag egentligen har att säga kvävde jag effektivt genom att smalna av. Mitt huvud är så mycket större en den lilla chefsloben som skramlar i ena hörnet!

Så – jag lägger ner den här bloggen, och återgår till mitt lite mer personliga bloggande men som också har inslag av såväl arbete som privatliv. Du som – trots glesa inlägg – har varit mig trogen här är hjärtans välkommen att i stället besöka mig på min andra blogg, där jag faktiskt funnits sedan 2009. Den bloggen hittar du här.

ABF Gotland hoppas jag du följer på Facebook, Twitter och Instagram – på alla tre ställena hittar du oss om du söker på abfgotland – och på så sätt har du bra koll ändå på vad vi företar oss och hur jag och övriga medarbetare jobbar och tänker.

Tack för att du läst, och välkommen till Marias blogg i stället!

Annons

”…det var i maj när göken gol”

När jag fyllde 50 för ett par år sedan (alla vet väl att ”50 är det nya 30”? Var bara tvungen att uppmärksamma det), fick jag en vacker handinbunden bok av en när och kär, med härligt tomma blad och tillhörande penna. Meningen var att jag själv skulle döpa boken och givetvis också fylla den.

Jag döpte den snabbt till ”Mitt liv, del 2”, det kom alldeles självklart. Fyller den gör jag då och då, och första året roade jag mig med att notera vad som är signifikativt för varje månad under året (ur mitt perspektiv) och hur jag vill förhålla mig till det.

Innehållet i boken är ytterst privat, men jag delar gärna med mig vad jag skrev om maj månad:

”I maj månad varje år ska jag:
– hålla rent från skräp i sinne och kalender
– plocka gullvivor
– njuta av rapsens smärtsamt vackra färg
– lukta på häggen
– lyssna på göken
– ge mig själv uttråkslånga tidssjok i stället för stulna snuttstunder”

Så står det i min bok ”Mitt liv del 2”. Så ska jag alltså leva i maj månad i resten av mitt liv, eller åtminstone tills jag ledsnar på det och självmant återgår till att i stället ägna majdagarna åt att sitta inne och vara chef, och syssla med något livsviktigt administrativt.

Hur jag tycker att det går? Gissa!

 

Nödvändig avskildhet

Jag har tagit in på hotell ett par dagar. Inte för att bo (även om det står ”logi” på hotellnotan!) utan för att arbeta i lugn och ro. Det finns en arbetsuppgift som är rätt omfattande och som borde gjorts för länge sen, som inte blivit av pga att jag inte haft tillräcklig avskildhet och sammanhängande tid, och därmed inte lyckats ha fokus.

Enda sättet tycktes vara att fly både arbetsplats och bostad för att få vara helt ifred!

Alla – inklusive jag själv – är superdisciplinerade, vilket gör att jag får saker gjorda och samtidigt misstänker att det här kanske inte är sista gången jag gör så här.

Jag trivs med ensamheten. Jag tänker tankar och hittar lösningar. Jag promenerar och äter gott på lunchen, med endast mina tankar som sällskap. Jag vänder tillbaka med förnyad energi och lite jordnötter och fortsätter till kvällen.

Det här blogginlägget gör jag på lunchen, från min mobil, så inte ens det stjäl tid från det jag ska göra. Visst ser jag ut att ha en trivsam arbetsplats!

Vem vet vad som är rätt?

När jag ska beskriva mitt ledarskap, brukar jag säga att det stundtals är okonventionellt och att det präglas av mod. Jag säger det mot bakgrund att jag har fått vidta många åtgärder genom åren som varit obekväma, ibland setts som felaktiga av omgivningen. Gemensamt för dessa har varit att jag har grundat besluten på min magkänsla, på vad jag har känt varit rätt och riktigt, där och då. Inte alltid har jag haft sakliga argument som grund.

Bara för att jag är modig och fattar beslut som ofta går på tvärs med vad som är gängse och allmänt vedertaget, betyder det inte att jag är tvärsäker. Tvärt om; jag kan ofta känna stark tveksamhet. Det är korta stunder då mitt förnuft tar över, när sakliga argument talar helt emot vad jag står i begrepp att företa mig. Men jag har med åren lärt mig att intuitionen – magkänslan – alltid leder rätt. Jag tror inte jag har ett enda exempel under mina år där magkänslan lett mig fel. Faktiskt inte. Så det som vid första tanken, första anblicken, kan tyckas galet och ogenomtänkt brukar oftast med facit i hand visa sig vara rätt. Både för den enskilde och för den organisation jag tjänar och företräder.

Just nu är jag i ett sånt läge. Jag har fattat ett beslut som går helt på tvärs med stora delar av min omgivning. Det går också på tvärs med delar av mitt sunda förnuft. Men ändå; jag vet att jag gör rätt! Jag känner det, jag tror det, jag är övertygad om det.

Just bara därför fortsätter jag framåt. Just bara därför följer jag mitt hjärta och min magkänsla som talar om för mig att det här är rätt. Och liksom Ferlin skrev: ”…gud må förlåta mig somliga rader…” hoppas jag att mina motståndare i den här frågan må förlåta mig somligt så småningom. Jag vet nämligen i mitt hjärta att jag gör rätt. Även den här gången.

Vi vill motverka torgskräcken

ABFs tredje ben är det så kallade öppna torget, eller de allmänna cirklarna med arvoderade ledare. Detta är vår tydligaste marknadsföringsyta, vår plats att profilera oss och det vi kanske är mest kända för. (Mer om de fyra benen kan du läsa här. Det första benet är medlemsorganisationerna, det andra benet är övriga samverkansparter.)

För några år sedan berättade min kollega på Medborgarskolan att det kommit in en person på deras expedition och frågat efter en ”ABF-cirkel i engelska”, så pass vedertagna är ibland ABFs studiecirklar fortfarande. Det sätts ofta likhetstecken mellan ABF och studiecirklar, något vi är stolta över och ett förtroende som vi försöker hantera med varsamhet.

Samtidigt som detta är vårt skyltfönster, vår allmänna arena, vårt marknadstorg, vår chans till exponering och att göra oss kända för det vi är bra på, är det den del av vår verksamhet som både slukar mest resurser och ger oss minst tillbaka.

Så det vi kallar Öppna torget är en kombination av hårt, tidsödande arbete och ett oersättligt skyltfönster vi inte kan vara utan. Det utgör en ständigt närvarande frågeställning hur vi ska balansera arbetsinsatsen gentemot den begränsade verksamhet vi får igång. Vi funderar jättemycket på vad vi gör fel, eftersom människor i så liten utsträckning besöker vårt öppna torg. Vi vill bli bättre, hjälp oss gärna!

Facebook, Twitter, blogg, Instagram…

ABF Gotland är på tårna när det gäller sociala medier. Vi har förstått att vi måste vara ytterst närvarande på nätet i alla möjliga former och på alla möjliga plattformar och vid alla tänkbara tidpunkter. Det är där vi når våra kunder, vänner, läsare, deltagare, ledare och anhängare i största allmänhet. Det är där vi lär oss massor om vad vi borde göra för att vara attraktiva och till någon nytta för de gotländska medborgarna.

Facebook har vi funnits på sedan oktober 2009, och Twitterkontot startade vi ett par år senare. Bloggat har jag gjort i många år men då mest privat, chefsbloggen skapades förra året. Och nu äntligen – sedan igår – finns vi på Instagram också, för att ge små inblickar i vår vardag!

De här tre snabba sociala medierna; Facebook, Twitter och Instagram, får mig att fundera över bloggen. Den ter sig stor, svårtillgänglig och otymplig plötsligt. Syftena med den är flera – dels att ha ett forum som är mitt alldeles egna i min roll som chef, där jag får reflektera och dela med mig av mina tankar. Dels att ge just den här inblicken ”bakom kulisserna” på Gotlands mest nyskapande studieförbund. Det senare syftet uppnås nu ändå tycker jag, via de tre snabba medierna. Det första syftet är både lovvärt och betungande på samma gång. Att skriva på bloggen är bland det roligaste som finns, men är också det som hamnar längst ner i prioriteringslistan för mig. Med påföljd att det gnager i mig att jag ”borde”. Det är ju inget bra!

Vad anser du om det här? Behövs bloggen? I så fall – vad vill du läsa på den?

Kompetensutveckling i en kunskapsorganisation

Under årens lopp har jag ingått i diverse arbets- och referensgrupper inom ABF, men jag har sett till att minska ner det till förmån för arbetet på hemmaplan. I en grupp ingår jag dock – referensgruppen till KUP, kompetensutvecklingsprojektet.

Strukturen i vår organisation har förändrats – och förändras ständigt – och det ställs nya krav på oss, vilket gör att den här frågan måste vridas och vändas på tills vi hittar rätt.

Idag har vi möte i Stockholm, och bidrar förhoppningsvis till att göra kompetensutvecklingen inom ABF än mer fyllig och relevant. Det håller på att bli riktigt bra, sakta byggs en kompetensutvecklingsstruktur upp.

Drömstart

I veckan kom jag tillbaka till den snöiga, gotländska verkligheten. Tacksam över att resan hem gick smidigt och som vanligt förvånad över att det mesta av solbrännan tycks försvinna på planet hem!

Bland det första jag fick höra när jag var tillbaka, var statistik som Lotta tagit fram och som berättar att ABF Gotland ökat sin folkbildningsverksamhet med 4,5 % under 2013. Jaaa, det är andra året i rad!! Inte jättemycket, utan alldeles lagom, rimligt mycket! Jag känner en stor glädje och viss stolthet över det, jag har inte varit bortskämd med framgångar under mina år på ABF Gotland. Detta visar att vi har tänkt och gjort rätt med våra förändringar under de senaste åren. Det visar också att vi har en duglig och kompetent personal som gör sitt yttersta, och att var och en är på rätt plats.

Jag köpte rosor för att tacka oss själva.

Andra arbetsdagen möttes vi av beskedet att Medborgarskolan på ön säger upp såväl lokaler som personal, och minimerar sin verksamhet. I skenet av det, växte ödmjukheten och tacksamheten över vår egen lilla framgång. Media ville haka på, och jag blev intervjuad av Radio Gotland om studieförbundens villkor. Det kan du höra här (inslaget är det första i programmet, efter första låten).

Igår fredag hade vi vårt månatliga personalmöte. Dessa brukar vi ibland använda till att hjälpa varandra med våra olika uppgifter; vi använder ofta arbetsgruppen som referensgrupp, kunskaps- och erfarenhetskälla, testgrupp. Den här gången var det Lilians tur att testa en presentation på oss, och vi spelade rollspel och gick från att vara personalgruppen på ABF Gotland till att bli den kritiskt lyssnande ledningsgruppen på ett företag. Efter presentationen gick vi så tillbaka till våra vardagsroller och gav feedback. Lilian tog lyssnande emot, och kommer nu att använda det hon fick till sig att vässa sin presentation och göra den ännu bättre.

Det här är en bra metod. Man får dela med sig av sitt arbete, gruppen blir delaktig i vad man gör, man får träna på att både ge och ta emot feedback och resultatet är en produkt som hela gruppen ansvarar för, inte bara den som från början skapat den.

Jag kunde inte önska mig en bättre start efter semestern och på arbetsåret 2014. Dessutom går vi in i Hästens år enligt den kinesiska kalendern, vilket ska vara ett bra år. Move on!!

Same same, but different…

Det är svårt att sammanfatta det liv jag lever just nu under tre veckor, i en bild. Men det får bli en av alla de barer man stöter på här nere, som är så oprententiösa, så laid-back och har så dåligt sortiment… Men vad gör det?

Med två veckor i ryggen och en kvar, ser jag fram emot mer sol, nån vespatur, lite planering över kommande år (jodå, att göra det i avslappnat läge i en solstol är bästa tänkbara förutsättning) och mer god mat och massage. Att ligga på ett skönt underlag i en hydda på stranden, höra havet och bli masserad med olja eller aloe vera – det är lyx!

Troligen blir det en prövning att komma hem till minusgrader, jag som fryser så fort termometern går under +26 här nere…

Rapport från ett paradis

Det har gått fyra dygn sedan vi kom till Koh Lanta, och nu börjar vi komma i fas avseende såväl dygnsrytm och rutiner som att behärska solandets svåra konst samt komma till ro på riktigt. Vetskapen om att semestern bara börjat är skön, mycket skön.

Palmrassel är ett av de vackraste ljud jag vet.